Sarek 2024

Intro

En oväntad början

Sarek är för mig en mycket spännande plats, fylld av äventyr, magnifik natur, och utmaningar. Jag har besökt Sarek tillsammans med min pappa nästan varje år sedan 2016. Vi har under den tiden lyckats utforska flera olika delar av den nästan 2000 kv/km stora nationalparken. Vi har träffat flera intressanta personer, som till exempel professor Axel Hambergs barnbarn. Hamberg den äldre utförde flertalet expeditioner in i Sarek som utmynnade i avhandlingar och en professor-titel på Uppsala universitet. Även personer som Harry Skarin med sin ”fjälltaxi” har stuckit ut. Dessa personer förtjänar dock sina egna historier.

Detta äventyr börjar hösten 2023 med att jag helt slumpmässigt ser en annons på Facebook för Adventure Academy, en äventyrsutbildning som kulminerar i att man ger sig ut på ett eget äventyr. Jag skickade in en ansökan och kom tydligen med. Jag har ju varit i Sarek så gott som varje år sedan 2016, så jag skulle behöva lägga ribban högre. Det var helt uppenbart vad äventyret skulle vara: SAREK, men: vi går upp på en topp.

Något jag och pappa aldrig lyckats med under alla dessa år i Sarek har varit att komma upp på en topp högre än Helags sydtopp i Jämtlandsfjällen (1797m), vårt tidigare svenska rekord från 2015. Vi har lyckats med att i alla år ha en fantastiskt dålig tur med vädret när det kom till turens potentiella topp-försök.

Nu med det tydliga målet att ta sig upp på minst 1 topp kunde träningen börja. Vi planerade för att vara uppe på fjället i 10 dagar, vår längsta tur någonsin. Vi skulle behöva ha med oss nästan dubblett så mycket mat som vi brukar. Samt att jag nu måste ha med kamera, powerbanks, och allt som hör därtill. Detta ledde såklart till en betydligt högre vikt på ryggsäckarna än vad vi var vana vid. Så träningen drog i gång tidigt!

Jag började stega upp hur mycket jag packade i väskan, och under flera månader gick jag från 18kg till 27kg som jag komfortabelt kunde vandra med. Detta visade sig ”pay off” stort, då jag aldrig känt att ryggsäcken varit så lätt, men samtidigt så tungt packad.

Det börjar

Äventyrets start

Äventyret börjar med att jag åker hem till mamma och pappa i Västerås för att göra slutpackningen. Dagen efter skulle vi få skjuts till Uppsala och det väntande nattåget upp mot Gällivare.

Vi har under flera år utvecklat ett system med vad vi packar med oss, så inför i år var det egentligen bara mer mat och powerbanks som skulle adderas. Resten gick på autopilot. Vikten på min väska + innehåll landade på 24,8kg medan pappas rygga slutade på dryga 20kg. Det kändes lätt och trevligt efter att några dagar tidigare avslutat den sista träningsvandringen med 27kg.

Ett annat stort fokus i år var på maten. Pappa har torkat mat till våra vandringar i flera år nu, men jag har aldrig testat, förens nu. Jag testade under början av året att torka olika saker, kyckling, köttfärs, grönsaker – och det ledde till att jag har med mig 5 egentorkade rätter på den här vandringen. Kyckling teriyaki, flygande jacob, kycklingtacos, bland annat. Detta gjorde en enorm skillnad på hur roligt det var att äta middag. När vi började vandra för flera år sedan hade vi alltid med oss turmat, men efter bara ett par år kände jag att jag inte kan äta det längre, alla smakar exakt likadant. När man torkar eget blir det bättre smak, konsistens, och variation.

En lyckad slutpackning senare, och en relativt god natts sömn så ger vi oss av mot Uppsala och inleder kvällen med en ganska ny tradition: att äta hänga på låset till Pong. Vi har varit bland de första in på Pong en veckodag i augusti i tre år nu, och ingen kan stoppa oss.

Efter lite carb loading inväntade vi tåget, som såklart redan var lite försenat. Nattåget upp är som det varit i alla år, lite slitet, dålig luftkonditionering, och lite lyhört. Men det kändes som hemma. En sista natts sömn i en säng väntade.

Förseningar

Den långa resan norrut

Vi väcks av att man ropar ut att tåget är väldigt försenat, och därför ska tas ur bruk. Vilket känns helt ologiskt, tåget ska väl ta sig till ändstationen för att där hämta passagerare som sedan ska tillbaka!? I vilket fall som helst betydde det att vi fick kliva av i Boden och sätta oss på en drygt 3 timmar lång bussresa mot Gällivare. Detta innebar att vi garanterat skulle missa vår buss upp till fjällen. Detta är dock inget nytt, det är minst en större försening varje år känns det som. Det tenderar att lösa sig!

Efter en Sibylla-lunch och några timmars väntade i Gällivare var det dags att sätta sig på bussen mot Ritsem. För vår del ska den ta oss till Sourva, en kraftverksdamm som kommer ge oss tillgång till Sarek till fots.

Efter nästan 24 timmars resande är vi på plats, bussen lämnar mig, pappa, och typ 8 andra utanför ingången till dammen. Vi har bara gått av här en gång förut, och då var det bara vi och en annan vandrare. Så detta kändes som ovanligt mycket folk.

Vi satte i gång att traska över dammen och ta oss upp över trädgränsen. Vårt mål var att komma ur mygghelvetet och sätta upp tältet innan skymningen. Vid 8-tiden hade vi tagit oss upp en bra bit och kunde slå läger för första gången i år.

Vandringen börjar

Första tältnatten

Allting kändes ovant, man hade inte riktigt kommit in i att man behövde hålla koll på sakerna i sin ryggsäck, och vad som behövdes när. Så det blev lite kaotiskt i tältet när man packade upp och sorterade om allting. De vanliga lägerbestyren hade inte satt sig som rutiner än. Men vi hade fortfarande mobiltäckning så man hade kontakt med omvärlden!

Det regnade under natten men på morgonen vaknade vi till uppehåll och låga moln. Så länge det inte sprack upp i ett ösregn så kändes det som att det skulle bli bra vandringsväder. De andra 8+ vandrarna hade tältat mellan hundra meter till några kilometer bakom oss, men till slut kom vi in i ungefär samma lunk som dagen innan då man gick om varandra på måfå. Vi gjorde vårt första ”riktiga” vad för säsongen och slog därefter upp tarpen för att äta lunch. Det hade börjat dugga lite, men vi kunde sitta hyfsat skyddade.

Därefter började det spricka upp och vi fortsatte mot själva nationalparken Sarek. För vi var faktiskt inte i Sarek än, utan i Stora Sjöfallets nationalpark. Men vi tenderar att kalla allt kring Sarek för ”Sarek-området”, då vårt mål alltid är just Sarek.

Framåt eftermiddagen nådde vi bron och tog oss över. På Sarek-sidan ligger en ”struktur” i trä och metall, det ser ut som början på ett skjul av något slag. Men vi är inte säkra på vad det använts till. I stället har detta blivit vår designerade fika-paus-plats. Där vi stannar och tar en paus, med ryggstöd! Efter en rast så såg vi att vi hade de andra vandrarna i ryggen, på andra sidan bron än så länge, men det var tillräckligt för att vilja fortsätta röra på sig.

En stor del av charmen med Sarek har varit att det är vildmark, och folktomt. Men de senaste åren har vi vandrat mer populära rutter vilket har medfört mer folk, så det är ett nytt fenomen för oss. Nu vände vi dock av upp i Guhkesvagge, ett inte lika populärt val som att fortsätta rakt in mot Sareks mittpunkt.

Efter ett par relativt träskiga och tråkiga kilometer så hittar vi en vettig lägerplats på en platå, med ett litet vattenfall en bit bort för dricksvatten. Till kvällsmat lagade vi min egentorkade rätt ”kyckling teriyaki”, som bestod av nudlar, torkad kyckling, och en liten påse med teriyakisås. Den var mycket trevlig.

Första toppturen

Vuojnestjåhkkå

Dagen efter var vädret perfekt för en topptur, vi tänkte att vi skulle ta en snabb tur upp på Vuojnestjåhkkå, en av topparna i Sarek-massivet på över 1900-meter. Vi tänkte att det inte skulle vara så farligt, så vi packade lätt. Lite bars, lite vatten, inte för tungt. Med stavarna i högsta hugg gav vi oss av. Vi möttes efter bara en knapp kilometer av ett svårt vad. Dagen innan hade vi vadat genom väldigt grunt vatten nere i sankmarkerna, så vi hade ingen tanke på att det skulle vara stridare strömmar så här en bit upp.

Efter ett ganska så lyckat vad fortsätter vi uppåt. Det är en allmänt eländigt stenig terräng som möter oss bara ett par hundra höjdmeter upp jämfört med vår tältplats. Vi hade sett framför oss lite mer hed och sen en slutspurt på sten, men sådan lyx får vi inte. Det är inte svårt att ta sig fram, men jobbigt att man behöver tänka vart man sätter fötterna konstant.

Första året vi var i Sarek var enda året vi kom upp på en topp, dock ej namngiven och på enbart 1770möh, alltså inte högre än Helags. Då var det ett liknande stretande uppåt i stenig terräng. Dock med bonusen att vi hade med oss packningen. Något vi slipper denna gång.

Efter att vi tagit en paus för att dricka lite Resorb och äta en bar så dyker två personer från gårdagen upp. Det är två av dem som startade i Sourva samtidigt som oss. Vi hejar lite kort och säger att vi ses på toppen. Efter lite vilande så fortsätter vi uppåt, och nu börjar det bli brant!

Efter ytterligare några hundra meters stigning nådde vi en liten platå strax innan de sista metrarna upp till toppen. Där stötte vi ännu en gång på de andra vandrarna som precis kommit ned. Vi pratar lite kort innan vi tar oss an den sista biten.

Väl uppe på toppen är det fantastiskt. Vädret är perfekt, utsikten är magnifik, och vi har precis slagit vårt höjdrekord på toppar i Sverige. Jag har varit uppe på flera andra toppar, några högre än denna, men då har man inte samma förutsättningar som i Sarek. Då tar man kanske liften upp till 1000+ meter innan man går på en vältrampad stig den sista biten. Här är det dagar av vandring, tältande, och till slut inga hjälpmedel på vägen upp till toppen.

Vi dricker upp vårt sista vatten och tänker att vägen ned ska vara en ”walk in the park”. Men nej, det var inte så. Efter ett par hundra meters nedstigning så märker vi hur bökigt det är att ta sig nedför all sten. Hur man sakta och försiktigt behöver sätta ned fötterna för att inte kliva fel och trilla. Då inser vi att det kommer ta lika lång tid att ta sig ned som det tog att ta sig upp. Snopet, då vi har slut på vatten.

Efter ungefär lika lång tid ned som upp var vi tillbaka vid det lite svåra vadet igen. Jag hade markerat ut på GPSn vart det var vi korsade på morgonen, så det skulle bli enkelt att ta sig tillbaka. Så blev dock inte fallet, det var nu mycket mer vatten i jokken och stället vi korsade tidigare låg under forsande vatten. Vi hade en kille som också skulle korsa jokken, fast åt motsatt håll. Så tillsammans testade vi oss fram tills vi hittade en väg där vi kom över relativt torrskodda.

Väl tillbaka vid lägret behövdes det vilas, med en underdimensionerad proviantering upp på toppen var jag helt slut. Till kvällsmat blev det vår klassiska torkade köttfärs med morötter. En delikatess när man är till fjälls. Vi har till och med packat med oss ketchup.

Mot Sarekmassivet

Nordtoppen närmar sig

Dagen därpå blev relativt kort vandringsmässigt. Vi tog oss till sjön Sarekjavrasj där vi hört att det ska finnas fina tältplatser. Mycket riktigt så kommer vi dit runt lunch och hittar flera fina platser alldeles nere vid sjön. Efter en portion Handirice till lunch så begav vi oss upp på en namnlös topp intill Sareks nordtopp, som är det stora målet för vandringen. Utsikten redan därifrån var spektakulär.

Eftersom vi slagit upp tältet i sjöläge så kunde vi till och med tvätta av oss. Då det var strålande sol torkade man väldigt fort. Till kvällsmat denna kväll gjorde vi en av mina nya rätter, tacos. För första gången så har vi med oss tortillabröd, som vi fyllde med torkad kyckling, torkad potatis, couscous, och toppade med barbecuesås. Delikat!

Stora toppturen

Sareks Nordtopp

Efter en god natts sömn var det dags för dagen D. Toppturen till Sareks nordtopp. Förutsättningarna kunde inte varit bättre, vädret var åter igen på topp, och med en topptur i ryggen visste vi hur vi skulle behöva proviantera och tänka med tidsplanen. Efter frukost packar vi ihop en mycket mer substantiell matsäck. Bröd, mjukost, korv, bars, godis, 4 liter vatten. Inget skulle stoppa oss från att nå toppen!

Vi tog oss upp hundra meter på trevlig okomplicerad terräng, men det är där den riktiga bestigningen börjar. Terrängen skiftar, i stället för att vara en blandning av fjällhed med steniga partier blir det snabbt brantare och bara sten. Som att klättra upp för en stor grushög. En lätt sorts ”scrambling” inleddes och man behövde alla armar och ben för att säkert ta sig fram över de lösa stenarna. Att ta sig uppför var faktiskt ganska kul, men jag blev mer och mer orolig för hur det skulle bli att ta sig ner.

Efter dryg timmes fortsatt scrambling har vi äntligen nått en platå, där kan man röra sig mer normalt. Vi tar en korv med bröd-paus innan sista tvåhundra meterna stigning till toppen. Utsikten härifrån är milsvid tack vare det bra vädret, men det var inget mot vad som väntade oss på toppen.

Den sista biten var mycket mer lättframkomlig, vi kunde gå normalt och behövde inte tänka lika mycket på vart vi satte fötterna. Så länge vi inte klev ut över ett av alla stupen som nu uppenbarat sig. Målet var fortsatt uppåt! Vi såg nu toppen sticka upp över massivet.

Innan man kommer till toppen med stort T så går man upp på en mindre topp och sedan ned på en kam. På denna mindre topp hade någon byggt ett litet fort, till synes för att undkomma väder och vind. Kanske hade någon sovit över här uppe? Oavsett så var det en perfekt lägerplats, men vi hade redan tagit vår paus och fortsatte vidare ned på kammen.

Nu är det slutspurten på riktigt, och med bara ett par höjdmeter kvar var det ett faktum att vi äntligen skulle nå (en av) Sareks hösta toppar. Utsikten är svår att beskriva i ord, men man ser otroligt långt i alla väderstreck. Vi kunde peka ut platser vi besökt tidigare år och hitta toppar på kartan som vi sen kunde se i verkligheten. Vi spenderade ett tag på toppen med att fotografera och ta in det hela. Nu kändes det som att vi hade 100% gjort Sarek. Vi har besökt ”varje hörn” och nu tagit (nästan) den högsta toppen. Efter 7 år kände man sig klar.

Nu började den långa färden nedåt. Mycket riktigt precis som på Vuojnestjåhkkå skulle det komma att ta nästan lika lång tid att ta sig nedåt. Denna gång var det dock ännu klurigare. Som jag tidigare skrev så fick vi nästan scrambla uppåt. Detta på grund utav att det var så mycket lös sten att man behövde hålla i sig rejält. Detta är ju såklart också ett problem nedåt.

På vägen upp har vi tagit den östra kammen (öster om snön i grytan i mitten), och vi tänkte nu ta den norra kammen nedåt då den sett lite flackare ut. Så visar sig ej vara fallet, utan det var nog hugget som stucket. Vi hade plockat fram våra vandringsstavar och var redo för en långsam nedstigning. Jag har nog aldrig känt marken rasa under mina fötter så mycket och så många gånger som under denna nedstigning. Det var grus som försvann under fötterna, stenar som gled i väg, snö och is som var omöjligt att få grepp på. Det var som att vara i ett bollhav där du behövde ta dig från ena änden till den andra, men i stället för plastbollar var det bouleklot, och det lutade, och boulekloten var kantiga, och det fanns is. Ja du förstår ju själv hur osmidigt detta blev. Det var väldigt jobbigt att ta sig nedåt helskinnad. Men efter ett par timmar så var vi äntligen nere på slätten och den mildare terrängen igen.

Efter en till dryg timme är vi nere vid tältet igen. En mycket lyckad topptur! Till middag blir det pappas carbonara, precis som köttfärsen är det en klassiker för oss. I år var den extra god av någon anledning, topptur kanske är en bra krydda. Till efterrätt skulle jag försöka göra en kladdkaka, vars pulvermix jag köpt online. Det var svårt att få till rätt konsistens över gasköket, och när vi till slut var hyfsat nöjda så smakade det inte ens gott. Så det var lite av en besvikelse. Men med toppturen i ryggen och vädret fortfarande på topp så fick man äta av sin andra snacks-proviantering och det blev ändå ett mycket bra slut på dagen.

Vägen till Nijak

Jokken i vägen

Efter ännu en god natts sömn var det dags att packa ned tältet och fortsätta turen. Dagen mål var någonstans nedanför Nijak. Vi vandrade på i ett högt tempo, terrängen var enkel och vi lyckades hålla höjd. Framåt lunch kommer dock ett stort hinder som vi inte hade räknat med. Suottasjjågåsj, som sedan mynnar ut i Suottasjjåhkå. En stor jokk med kraftigt flödande vatten.

Vi har gått relativt högt upp, och vi tänker att vi kan hitta en bra plats att korsa på då vi är nära glaciären den härstammar från. Dock visar sig detta vara svårt. Vi testar vattnet på olika ställen, men överallt är det för djupt och för strömt för att säkert gå med packning. Det tar sådan tid att lunchen blir väntande, så efter ett tag ger vi upp och letar upp en bra plats att äta på.

Efter lunchen följer vi jokken nedströms, men det blir bara värre. Ända tills vi kommer ned på ett väldigt plant område, där jokken delar upp sig i många mindre fåror som rinner ut i en sankmark. Det betyder att vi kommer ha flera vad, men förhoppningsvis inte lika strömma. Vi väljer att vada i våra kängor, då det är en lång sträcka vi ska korsa, och vi vet ej hur många av vaden som kommer vara lite svårare.

Det visar sig vara en bra idé, då två av fårorna vi korsar strömmar väldigt starkt, och det extra greppet kängorna ger på den steniga bottnen hjälper stort. Väl på andra sidan sätter vi oss på en sten för att låta kängor och fötter torka ett tag. Medan jag filmar skär jag upp vänstra foten på en vass sten, så vi blir kvar ett tag till för att plåstra om såret.

Vi vandrar på en bit till, och framåt kvällen börjar vi leta efter en lämplig tältplats. Det visar sig dock vara lite klurigt. Vi har gått på relativt hög höjd igen, så det sluttar vart än vi letar. Till slut lägger vi av oss ryggsäckarna och börjar finkamma ett område. Där hittar vi en relativt platt yta, som visar sig efter att vi har fått upp tältet har en stor grop precis där jag ska sova. Den gropen får fyllas med flera stora stenar, som sedan kan plattas ut med allt mjukt jag har med mig. Klädpåsen, handduken, tunna liggunderlaget, och så vidare.

Nijaks platå

Början på slutet

Under natten blåser det väldigt, och det blir svårt att sova. Efter midnatt någon gång mojnar det en aning och jag lyckas somna på riktigt. Vädret dagen därpå var inte lika roligt, men inte så illa. Duggregn varvat med vindbyar gör det inte lika roligt att sticka ut huvudet.

Efter frukosten så beger vi oss i väg på en expedition till platån och sjön precis under Nijak. Vi hade bestämt oss för att det inte blir någon mer topptur. Dels för vädret men del för att vi kändes oss klara med Sarek efter nordtoppen. Vi tar oss upp till platån och kollar runt sjön ett tag innan vi beger oss tillbaka till tältet.

Efter en lugn lunch så börjar vi så sakteliga packa ihop tältet och bege oss. Vi måste ännu en gång korsa Suottasjjåhkå, men denna gång har vi faktiskt erfarenhet från att ha korsat på denna plats en gång tidigare. Det kändes bättre, men inte helt bra förens man är över. Efter någon timmes vandring befinner vi oss ungefär där vi tror att vi korsade förra gången, för 5 år sedan.

Det är brett och strömt, men ganska så grunt. Vi väljer att gå i kängorna ännu en gång, då vi inte vet vad för slags botten väntar oss. Vi tar av oss strumporna och snörar åt kängorna extra tight så det inte läcker in lika mycket vatten lika fort. Detta hjälper dock inte särskilt länge. Vi lyckas dock ta oss över och sätter oss åter igen och torkar kängor och fötter. Inga vassa stenar denna gång, som tur var.

Därefter går vi inte särskilt långt innan vi sätter upp vandringen näst sista läger. En kulle med utsikt över Ruohtesvagge och lite av Guhkesvagge samt med Nijak i mitten. Väldigt fin plats, om än lite videsnårig. Det blåste på rätt bra denna natt också, så sömnen blev lidande.

Ut ur Sarek

Slutspurten

Dagen därpå inledde vi slutspurten. Vi kom i väg rätt sent då nattens blåsväder orsakade en sovmorgon. Men vi trampar på i riktning mot den diffusa stigen som ska leda oss till Padjelantaleden.

Efter ett lunchstopp vid Rakkasjåhkå där mer Handirice tillagats och ätits upp stöter vi på andra människor för första gången sedan vadet efter Vuojnestjåhkkå. Två vandrare som också är på väg ned till Padjelantaleden och Akkastugorna. Medan vi står och pratar lite med dem går två till förbi i riktning in mot Sarek en bit bakom oss. Efter konversationen hänger på dem en bit efter. De har lättviktspackning och gympaskor och traskar i väg fortare än vad vi kan. Som tur är verkar dem ha hittat den diffusa stigen som faktiskt inte är så diffus alls. Utan vi kan komfortabelt följa den hela vägen till vår tilltänkta tältplats, strax ovanför trädgränsen.

Förra gången vi korsade Suottasjjåhkå var vi påväg in i Sarek och kom från detta hållet. Den gången missade vi stigen fullständigt och det fick vi sota för. Runt stigen är det ganska så eländigt med partier av vide.

När vi slår läger kollar vi och vi har nu mobiltäckning. Så gott som tillbaka i civilisationen! Vi äter pappas lövbiffsgryta med ris till kvällsmat och börjar planera färden hemåt. Vi har kommit fram en dag i förväg, och inte behövt utnyttja vår reservdag. Tåget vi hade bokat hemåt ska inte avgå förens om fyra dagar. Två av de återstående dagarna är fortfarande res- och vandringsdag för att ta sig tillbaka till Gällivare. Till slut ser planen ut så här: båt dagen därpå till Ritsem, boende på Ritsems fjällstation i eget rum (lyx), buss till Gällivare dagen därpå, sedan tåg till Boden, och sist men inte minst sittplats på nattåget tillbaka söderut.

Ritsem och vidare

Åter i civilisationen

Denna natt skulle det blåsa minst lika mycket som de två tidigare dagarna, men nu hade vi Akka-massivet i ryggen så vi låg i lä nästan hela natten. Detta ledde till en bra natts sömn. På morgonen packade vi ihop tältet för sista gången och satte av ned under trädgränsen. Vi lyckades följa stigen hela vägen fram till Padjelantaleden. Nu var vi ännu ett steg närmare civilisationen. Det var ren motorväg hela vägen till Akkastugorna, väl framme hänger regnet i luften och vi lånar köket i en av stugorna. Vi tillagar min Flygande Jacob, som blir väldigt bra smakmässigt, lite för mycket vatten så den blev lite soppig bara. Jag var dock inte särskilt hungrig, utan bara sugen på att ta mig till Ritsem, så det blev tyvärr en del oätet.

Lunchen tog längre tid än planerat, och vi hade knappa 2 kilometer att gå till båten som ska ta oss över Akkajaure. Vi packar snabbt ihop och beger oss ned mot båten. Den är lite sen så vi får tio minuters marginal trots allt. Det är ett gråmulet väder och duggregn som möter vandrarna som kliver av båten och startar sina turer. Tråkigt för dem, skönt för oss att det dåliga vädret kommer först nu.

Båtresan kommer att ta drygt en och en halv timme då vi först åker till Vajasluokta för att släppa av och hämta upp fler vandrare. Det är ganska höga vågor så det är bitvis en lite ojämn resa över sjön. Men vi lunkar på i långsamt tempo, och till slut är vi framme vid den lilla kajen. Nu väntar bara en rejäl uppförsbacke innan vi är framme vid fjällstationen.

Vi lyckas checka in på vårt privata rum och kan äntligen pusta ut. Tak över huvudet, en butik med chips, öl, godis, och Bullens pilsnerkorv, en varm dusch, och en vattentoalett. Nu är det bara slutspurten på resan kvar. Vi tillagade vår Bullens pilsnerkorv och åt den med några av våra överblivna tortillas och polarkakor. En uppvärmning inför den traditionella pizzan i Gällivare.

Efter en riktigt god natts sömn under tak, medan det spöregnade utomhus, så äter vi en sista vandringsfrukost. Denna gång förberedd i ett delat kök, och avnjuten vid ett bord. Vi packar sedan ihop och stiger på bussen mot Gällivare. Efter ungefär fyra timmar så är vi framme i civilisationen. Vi är rutinerade så vi lämnar direkt in ryggsäckarna på resecentrum så vi slipper dra runt på dem, och sätter sedan fart mot pizzeria Milano. Jag har redan bestämt mig för en Hawaii och en talrik med pommes. Vi hinner först, men inte långt efter oss trillar det in fler vandrare som kommit med bussen. Pizzan var hur god som helst, men tyvärr var det nog de sämsta pommes jag någonsin ätit. Det hindrade dock inte tallriken från att bli tom.

Vi beger oss efter lunchen till Coop för att ladda upp med proviant för tågresan hemåt. Sedan hämtar vi ut våra ryggsäckar och sätter oss och väntar på tåget till Boden. Det går utan problem, och till slut är vi åter igen på nattåget, denna gång söderut. Efter en helt vanlig nattågsresa så anländer vi vid Stockholm central. Pappa fortsätter med tåget till Västerås, och jag beger mig ned i tunnelbanan för slutspurten hem.